lite barockt sådär

Ni får slå mig. Inte bloggat på tusen år.
Och tusen år är en jävligt lång tid.

I min värld är en blogg en person. En kille, faktiskt.

Min bästa vän.

Eftersom bloggen är min bästa vän känner jag vissa krav. Jag måste träffa honom några gånger i veckan, prata med honom då och då, ha bloggen i tankarna en hel del och skratta lite med killen. Ibland händer det att vi bort lite från varandra. Helt utan egentliga skäl. Kanske har båda parter inte tid med varandra eller så finns det andra bakomliggande skäl.

Men det är inte så att jag glömt bloggen.

Nej, då.

Jag spenderar minst en halvtimme varje dag till att försöka komma på vad vi ska prata om. När jag sen känner att det är dags att börja prata med bloggen igen - ja, då försvinner all handlingskraft.

Nu är det dags.
Nu pratar vi med varandra igen.

Och det känns bra.

Som sagt:

Hej!

Jag funderar på att göra lite förändringar här. Eventuellt kanske göra bloggen mindre privat. You heard me. Mindre privat. Galet. Bäst vore det om jag kunde göra som Lisis, bloggen skulle behövas snyggas upp lite. Hon har grejer på gång. Vet inte om jag får skriva om hennes planer. Säkert sekretessbelagt. Hon kommer säkert anklaga mig för stöld av hennes idéer. Kanske skickar hon hennes hund (och rättsliga ombud) på mig!

Det vore något.

Borde bjuda på musik. För det gör jag alltid när jag får bloggångest. Det är trots allt kanske sista gången jag bloggar - på den här bloggen. Da-da-da-dam!

Den här låten har jag haft på repeat sedan stenålder. Och det var inte igår, riktigt.

 

Klockan är 14.33 och jag är fortfarande inte påklädd. Ligger i sängen lyssnar på Squarepushers Love Will Tear Us Apart-cover.

Fastnade jag med hakan i halsduken förut. Skägget är överallt. Det växer tätt. Riktigt tätt. Förut hamnade några smulor i skägget och där stannade det, fastnade. Medan jag slåss med mitt skägg gror något ovanför på min läpp. Förhållandet mellan mig och min mustasch är komplext och djupt.

Ja, ja. Får sluta med skäggfilosofin (för tillfället).

Istället vill jag berätta om min resa till Stockholm.

Den kommer bli fantastisk. På onsdag morgon åker jag tidigt. Alldeles för tidigt för mitt egna bästa. Enligt biljetten åker jag klockan sex på morgonen. Med buss. Vilket innebär att hela fyra timmar av mitt liv ska spenderas i en röd buss. Tur att resan dit är relativt intressant, med en hel del roliga städer att åka genom. Runt elvatiden ska huvudstaden göras, med skivköpande, klädshopping och allt annat som kan dykas upp. Obscena mängder skräpmat är givetvis ett måste.

Höjdpunkten kommer givetvis vara att få träffa Frida. Och Björn.

Åh.

Undrar om min mamma hade ett kort och intensivt förhållande med en italienare, cirka nio månader innan jag föddes? Min skäggväxt är för radikal för att vara svensk.

Hej, bloggen!

Jag har lovat min vän Lisa att inte raka mig i ansiktet på några dagar. Senast torsdag kommer jag därför se ut som en taliban. Lisa och några andra trevliga personer i min klass hade nämligen diskuterat mitt utseende.

Det kollektiva tänkandet fastställde att jag skulle passa i en tangorabatt. Visserligen kallade en klasskompisen det för fittslickarmustasch, men jag misstänker att hon slänger på "fittslickar-" framför de flesta substantiv. Nåväl, efter lite googlande här hemma så måste jag hålla med! Mustascher är heta. Errol Flynns tangorabatt är fantastiskt exempel och givetvis det jag vill uppnå. Min machofaktor kommer öka rejält. 

I min nya kurs är jag i grupp sex.

Gruppsex.

Ha-ha-ha.

Jag har inte bloggat på en vecka.

Skamligt.

Informatörsdag har varit dagens höjdpunkt. Samt det enda jag gjort idag. Missade den förra året, då jag trodde att jag tappat bort min plånbok och därför stannade hemma i Arvika, grät och käkade choklad. Egentligen låg plånboken i mammas bil efter att jag köpt mos och korv. Resan till Arvika var jag tvungen att sno pengar till. Hemskt. Så här i efterhand ångrar jag det - att jag missade det årets informatörsdag. Tydligen var den bättre än årets upplaga.

Och i år var den fantastisk, på sitt egna lilla sätt.

Jag har en bok.

Av Paul Ronge.

Den är signerad.

Det är mörkt ikväll med.

Jag firar.

Den nionde februari, runt tiotiden, blev det mörkt.

Som jag längtat.

Som alla - ja, alla - vet byggs det utanför mitt hus. Problemet med det stora bygget har inte varit grävskoporna som kör runt på morgonen, borrandet i/genom väggar eller skrikande gubbar på morgonkvisten. Problemet har alltid varit ljuset.

Det jävla ljuset.

Skanska envisas att ha på en gigantisk spotlight som lyser upp hela kvarteret. Dygnet runt.

Varje natt, även om klockan så är tre på natten, så känns det - och ser ut som - solen är på väg ner. Men igår blev det mörkt. Lampan dog. Och jag kunde äntligen sova ut.

Årets händelse.

Min mor försöker pracka på mig en katt. Ska jag eller ska jag inte?

The Onion är världens bästa sida.

Sitter i min lilla soffa och sjunger. Mycket sällsynt. Misstänker att min granne avskyr mig. Värst är det när jag försöker gå upp i falsett. Vilket är mest hela tiden. Spelar Grizzly Bear. Sångaren gillar falsett. Och killar. Snart kommer grannen storma in. Vill mörda mig. Sjunger vidare trots vetskapen om detta.